Det här med barns vara eller icke vara...
Ska barn få vara med i sociala sammanhang eller bör vi låsa in dem på ett säkert ställe tills de är stora nog att ha vett att bete sig som vuxna!?
Vi var ju på julkonsert på museet i tisdags. Där var många småbarn och en del lite större barn. En del av kan man tycka naturliga skäl då föräldrarna var med och sjöng i kören medan andra var där med sin familj för att njuta av lite julstämning.
Liam var med trots hans sena timme men det gick strålande, han var tyst som en mus och satt, låg, hängde i morfars knä timmen igenom. Det enda misstaget han gjorde var då möjligen att ge damen framför en liten kicka i ryggen ett par gånger, men ingen allvarligare företeelse.
Däremot hade vi vid vår sida två äldre damer som rakt igenom satt och gnällde, klagade och pratade så att förhoppningsvis de närmast runt dem skulle höra vad de sa om hur fruktansvärt det är med småbarn som får vara med vid sådana tillställningar och hur irriterande det var.
Min första tanke är att det är synd om dem som missade sången då de pratade sönder timmen istället för att lyssna. Om de hade lyssnat hälften så mycket som de pratade så hade de säkert kunnat uppskatta konserten.
Jag har svårt för sura människor som stör sig på att små barn inte kan leka vuxna och sitta blick stilla. Att de satt några barn och lekte på golvet med sina saker gör väl ingen skada. Glömmer man att man själv varit ett sådant där barn som man hatar och stör sig mest på i hela världen när man blir äldre?? Eller finns det en känsla av att man själv ALDRIG var som DAGENS barn, utan när man själv var liten var barn som små änglar. Dock små instängda, hårt diciplinerade, orespekterade, oindiviuella, hämmade änglar. Men det hör inte till saken, de var iallafall tysta.
Kanske det är för att man behandlades illa som barn själv som man tycker att ungarna idag minsann gjort sig förtjänta av samma behandling.
Jag vet inte,....
Det är bara så synd att det finns dem som förstör sitt eget välmående för att försöka få andra att må dåligt. Jag tror trots allt att det var de två tanterna som förlorade mest på sitt gnäll. Någon annan verkade inte bry sig och barnen var lika glada som innan.
Jag skulle vilja förbjuda gnälliga tanter i sociala sammanhang då de tjatade ihjäl konsertet så att vi andra inte kunde höra riktigt. De kan väl stanna hemma och gnälla istället så att vi andra och då även barn får lov att njuta av tillställningar utan bakgrundsprat.....
Tänk om vi kunde ta lite lättare på livet och inte irritera oss på allt i tid och otid.
Vi vill vara i fred, ha lugn och ro och livet är besvärligt i största allmänhet. Vart vi än är på offentliga platser hittar vi alltid något som irriterade oss, som var jobbigt eller som näst intill förstörde vår dag. Egentligen, vad spelar det för roll, vi kommer aldrig ifrån de där händelserna iallfall så tänk så mycket gladare vi skulle vara om vi inte tog dem på liv och död!!!
Jag är likadan, stör mig på småsaker när jag är i offentlig miljö. Men så allvarligt är faktiskt inte livet...
Våra små obetydliga vardagsrutiner skulle bli betydligt lättare att genomleva om vi lät de där små irriterande tankarna gå in genom ena örat och ut genom det andra.
Skola idag, skall dit tidigare och fixa den där tentan. Men stannar nog inte föreläsningarna ut utan åker hem till en tom lägenhet då F hämtar Liam idag, och tar mig ett bad och slappar ordentligt framför tv.
Tjing tjing!!
Irritera dig mindre idag!!! Även om den sista metro är slut på väg till jobbet, eller om bussen är sen, eller om en arbetskamrat är så väldigt "som du inte är"!!! Prova att skratta lite åt ditt löjliga tankesätt istället!!!
